Woofing 3 i Nelson

Det var länge väldigt oklart om det skulle bli nån woofing i Nelson- eller Abel Tasman-området eftersom vi var lite sena med att kontakta gårdar. Men i sista stund fick vi svar från Miranda och Ben, ett par i Nelson som skulle delta i en simtävling över helgen och som behövde hus- och hundvakt.
Hunden visade sej vara blandrashunden "Pepper", 17 år. Halvdöv, ganska blind men snäll och v-ä-l-d-i-g-t lugn... Så det där med att "vakta hunden" var lite av en överdrift. Promenaderna har bestått i att gå över till parken på andra sidan gatan, gå ett varv runt cricket/rugby-planen och tillbaka till huset. Max 300 meter totalt, men för Pepper har det tagit nästan en halvtimme. Den största utmaningen har varit att få honom över vägen tillräckligt snabbt utan att bli påkörd av bilarna. En annan utmaning har varit att försöka tajma Peppers toalettbehov med promenaderna vilket tyvärr inte har varit helt lätt... Vet inte om det varit ren tur eller om Pepper medvetet åtminstone undvikit att göra sina behov på heltäckningsmattorna.

En kväll promenerade vi upp till toppen på en rejäl kulle (Pepper var inte med) som alla i Nelson pratar om som "Centre of New Zealand" - som skulle vara NZ:s mittpunkt. I själva verket handlade det om att platsen är utgångspunkten för alla geodetiska mätningar i Nelson-regionen och att Nelson är den mittersta av NZ:s alla mätningsregioner. Så riktigt NZ:s geografiska mittpunkt är det ju inte... Något som inte var en besvikelse var utsikten - man kunde se ett helt varv med hav, stad och böljande kullar (i Sverige skulle vi nog nästan räkna det som berg).

Nu fortsätter woofingen i Miranda och Bens "sommarstuga" till på lördag, sen drar vi vidare söderöver.

(Inget riktigt) Svenskt bageri o kafé i Nelson... inga semlor! :(

Utsikt från "The Center of New Zealand"

Promenad i parken

Trött Pepper efter promenad

Abel Tasman

Efter Marlborough Sounds åkte vi via Havelock och Nelson till Marahau, som är startpunkten för Abel Tasman Coastal Track som är en av Nya Zeelands så kallade "Great Walks". Tyvärr blev det inte så mycket vandrande där. Istället kajakade vi den ena dagen och den andra dagen åkte vi till Takaka och Pohara som ligger i Golden Bay, norr om Abel Tasman.
Hade sett många fina vykort och bilder på kajakpaddling i Abel Tasman innan, men förmiddagen på vår kajaktur var väldigt långt ifrån de bilderna. Himlen var grå (istället för blå), vattnet var grått (inte blågrönt) med stora vågor (på bilderna såklart vindstilla). Bara att komma ut från stranden var ett projekt, vinden blåste rakt in och vi hade dessutom hyrt en dubbelkajak vilket krävde en del samarbete... På eftermiddagen blev det iallafall lite mindre vind och lite mer sol. Vi paddlade till Adele Island och tillbaka. Såg bland annat några sälar. Det fanns även chans att se pingviner enligt kajakuthyraren men några sånna såg vi inte. Däremot såg vi en "varning-för-pingviner"-skylt i Pohara, som man kan säga är det närmsta vi har kommit pingviner hittills.
Några djur som vi istället HAR träffat på är SANDFLIES. De ska främst finnas på sydöns västkust men vi råkade på dom redan nu i Abel Tasman. Små, svarta, myggliknande och mycket ettriga. Man vaknar till och med på nätterna av att betten kliar.
Nu är vi i Nelson på Woofing #3. Mer om detta i nästa inlägg.

Grisen är kastad

 Första inlägget från sydön kommer här.
Vi hade inte bokat nån båttaxi när vi kom fram med båtfärjan till Picton vilket tydligen var ett måste för att ta sej ut till vårt boende i Marlborough Sounds (Anakiwa Backpackers), iallafall enligt båttaxibolagen. Alla båttaxis hade dessutom gått för dagen när vi kom fram (färjan var en timme försenad). Men båttaxikillen kunde erbjuda en privat körning för två personer, dock med den lilla detaljen att det skulle kosta 140 $ (ca 850 kr). Om vi fick ihop fler personer som åkte med i taxin kunde vi ju dock dela på priset upplyste båttaxikillen. Vi kollade runt på bryggan. Inte en enda turist i sikte. Ingen som såg ut att vara sugen på att åka båttaxi till Anakiwa iallafall. Vi chansade på att I-site (turistbyrån) lite längre bort hade några bra tips.En svensk tjej bakom disken sa samma sak som båttaxikillen men föreslog att vi skulle bo en natt i Picton och åka över till Anakiwa nästa dag istället. Men hon provade ända att ringa postbåten för att höra om vi kunde åka med den på sin runda, men inget svar där. Men så kom hon på att det fanns en "vanlig" minibuss-taxi som kanske kunde köra oss. Som tur var så var den ledig och den kunde hämta oss kl 17 vilket var en timme senare.

Eftersom det inte fanns nån mataffär i Anakiwa var vi tvungna att handla all mat innan vi skulle åka med taxin. Vi hade ju en hel timme på oss så det var nog inga problem att hinna med det tyckte den svenska tjejen. Men affären låg rätt långt bort och först kl 16.43 kom vi fram till kassan. Att betala med kort har funkat jättebra hela resan. Men såklart inte då. Provade med alla kort vi hade på oss (inklusive medmera-kortet av bara farten) men inget funkade. Ok! Lämna matkassarna vid kassan, ut från affären, leta upp en uttagsautomat, ta ut pengar, tillbaka till affären, betala, springa till I-site där taxin skulle hämta oss. Nån minut över fem kom taxin och då hade vi inte väntat länge om man säger så. Efter 45 minuters slingrig och skakig väg efter bergskanterna kom vi fram till Anakiwa. Förmodligen betydligt längre och krokigare väg än med båt men till iallafall en tredjedel av priset...

Nu har vi varit här i två dagar och Marlborough Sounds känns absolut som en av höjdpunkterna hittills på resan. Idag har vi gått en del av Queen Charlotte Track, vi blev vi avsläppta med båt i Misteltoe Bay och vandrade sen tillbaka till Anakiwa (vi är mycket för att gå TILLBAKA) - en sträcka på 6 km fågelvägen men som i verkligheten var 12 km i och med den snirkliga stigen. Sen får man även lägga till att vi gick fel i början och hamnade utanför leden vilket vi upptäckte först efter 30 minuter när vi kom fram till en grind som det stod "Private property - no entry" på. Bara att gå TILLBAKA igen... Mycket av leden gick genom bushen (på en ganska bred stig) men då och då var det uthugget för lite utsiktsvyer. Isaks kommentar var att "det var rätt likt Älvpromenaden i Avesta".

Imorgon ska vi åka vidare till Abel Tasman National Park, förhoppningsvis kan vi lifta med några här på hostelet som skulle åt det hållet och sen ta bussen från Havelock.

Nostalgispelet "Kasta gris" fanns på hostelet!

Windy Welly

Nu är vi på plats i Wellington sen några dagar tillbaka. Auckland är den största staden på Nya Zeeland (1,2 miljoner invånare), i Wellington bor bara 164 000. Wellington är ändå huvudstad i NZ eftersom regeringen m.m. flyttade från Auckland till Wellington 1865 på grund av det centrala läget i landet.
Hittills känns Wellington mycket trevligare än Auckland, kanske beror det på att det känns som det är mindre trafik genom stan här (det finns till och med några gågator) och att det känns mer turistanpassat, men på ett bra sätt. Wellington kallas för Windy Welly för att det ofta är väldigt blåsigt här, vilket än så länge stämmer.
Vi bor på Rosemere Backpackers, ett nedgånget hostel med hippiekänsla inne i stan, så vi försöker vara ute så mycket som möjligt. Idag har vi tagit flera turistpoäng genom att åka Cable Car upp till den botaniska trädgården, gått på City Gallery (museum) och ätit take-away sushi på Civic Square. 
Filmnörden (Isak) har varit på New Zealand Film Archive och botaniserat bland Nya Zeeländska filmer. Ikväll ska vi kanske fortsätta vara kulturella och gå på en spelning med ett svenskt band som heter The Mob. 

Civic Square

1-stjärniga Rosemere Backpackers

Vykort 1

Vykort 2?

Konstig buske i Botanical Gardens

I närheten av Civic Square

Botanical Gardens!

Lustiga skyltar

Den översta i Te Puke och de andra i Bulls, på väg ner till Wellington.

Pa vandring i Mordor

 Vi har fortsatt pa vandringstemat och gick Tongariro Crossing (endagsvandring) igar. Tyvarr var halva leden fortfarande avstangd efter forra arets vulkanutbrott strax intill leden. Sa precis som med Mt Taranaki-vandringen fick vi vanda och ga tillbaka nar vi kommit halvvags. Langs leden passerade vi bland annat Mount Ngauruhoe dvs. Sagan om Ringens Mount Doom i Mordor. Det var inte direkt svart att forestalla sig orcher och hobbitar springa omkring pa sluttningarna. Vid Emerald Lakes fick vi vanda tillbaka eftersom en stor rod skylt varnade for flygande stenar vid ett eventuellt nytt vulkanutbrott.
Vi bor i National Park Village som ar cirka 30 minuter med bil fran startpunkten pa Tongariro Crossing. Vi hade last pa valdigt lite om byn, det enda vi visste var i princip att det var en bra plats att utga fran om man skulle ga Tongariro Crossing. Men nar vi klev av bussen insag vi att det kanske inte var detta stalle vi skulle ha bokat boende for 5 dagar (till och med gubben i hostelreceptionen lat lite forvanad).
Av byns invanare (400 personer) har vi uppskattningsvis sett till cirka 10, varav flera av dem sag ut att vara misstankta turister. Byn bestar av cirka 8 gator som korsar varandra, en tagstation, en bensinmack och kanske 10 olika vandrarhem (manga med olika skid- eller vinternamn) som framst verkar vara till for turister pa vintern.Vi sag betydligt fler manniskor pa vandringsleden igar an vad vi har sett inne i byn. Da ar Tongariro Crossing i och for sig en av de popularaste endagsvandringarna i Nya Zeeland. Men det sager nog anda mer om hur somnigt och dott det ar i National Park Village.
Sa nu nar vi har gjort Tongariro (half)crossing finns det inte sa mycket kvar att gora har. Vi har redan loggat byns alla geocacher (3 st) och idag hangde vi nagra timmar pa byns enda cafe, i stationshuset vid jarnvagen. Tyvarr missade vi hojdpunkten kl 13:15 nar taget passerade. Kanske gar vi dit imorgon igen och tittar pa taget/raknar vagnar.

     

Mount Taranaki

Efter mycket funderande fram och tillbaka (läs: delade åsikter) bestämde vi oss till slut för att bestiga Taranaki-regionens högsta berg Mount Taranaki (även kallat Mount Egmont) på 2518 m.ö.h. Berget kan ses från de flesta ställen här i New Plymouth och är en av Nya Zeelands populäraste toppar att bestiga trots att vädret i området är väldigt växlande och oförutsägbart. Berget utsätts för mycket regn och snö från havet och är jämt och ständigt insvept i moln. Det har gjort att New Plymouth-borna brukar säga att : ”När man inte kan se berget så vet man att det regnar och kan man se berget så vet man att det snart kommer att börja regna”... Under vår vandring var det lyckligtvis strålande sol (efter att vi passerat upp ovanför molnen). Det var en omväxlande vandring på cirka 8 timmar t.o.r med alltifrån en kraftigt lutande betongväg till klippklättring. Den mest mentalt jobbiga sträckan var en timmes vandring genom ett område som närmast kan liknas vid att kämpa sig upp för en gigantisk grushög (för varje steg uppåt kanade man ett halvt neråt). 15 minuter från toppen nådde vi kraterglaciären (nästan så att man påmindes om hur den svenska vintern kan se ut, snö är verkligen en bristvara i NZ vid den här tiden på året). Utsikten från toppen var grym och kändes faktiskt värd ansträngningen. Men då visste vi inte att nedstigningen skulle vara ännu värre än vägen upp… Såhär två dagar efteråt har vi fortfarande stora problem att gå normalt på grund av träningsvärken i benen.

Förutom bergsbestigning jobbar vi ju även en del i trädgården hos Eco-Granny. Ogräsrensning, dekonstruktion av lastpallar och frisering av en hibiskus har varit några av sysslorna. Dessutom har vi utrustade med endast en sked och en diskborste rensat husets hängrännor. Vi har också hunnit bada några gånger, både i havet och i en av stans floder. Eco-Granny är en riktig säl (i likhet med K) och verkar bada de flesta dagar som det inte regnar.

Igår deltog jag (läs I) på en träning med stans orienteringsklubb Orienteering Taranaki. Det var en trevlig samling kartnördar som kutade runt i stans centralaste delar. För er frälsta OL-människor kan jag berätta att det rörde sig om hela tre övningar: 1) titta på inritad bana och uppskatta hur lång tid du kommer att ta på dig, spring banan, närmast sin egen gissning vinner. 2) memory-OL. 3) kortkort stafett om tre sträckor.

Häromdan blev vi stoppade av en gammal tant med rullator: ”ARE YOU BROADBAND PEOPLE?”(Hon var tvungen att skrika för att överrösta grävmaskinen strax intill). Det visade sig att hon undrade om vi tillhörde bredbandsgenerationen som nyttjar internet. På gatan där vi träffade tanten (och där hon också bodde) höll man på att gräva ner bredbandskabel. Hon förstod inte varför det skulle vara bra, och ojade sig över att dagens människor hade så bråttom och att allt skulle gå så snabbt. Vi höll med, och skyndade sen vidare till brödaffären.