Mount Taranaki

Efter mycket funderande fram och tillbaka (läs: delade åsikter) bestämde vi oss till slut för att bestiga Taranaki-regionens högsta berg Mount Taranaki (även kallat Mount Egmont) på 2518 m.ö.h. Berget kan ses från de flesta ställen här i New Plymouth och är en av Nya Zeelands populäraste toppar att bestiga trots att vädret i området är väldigt växlande och oförutsägbart. Berget utsätts för mycket regn och snö från havet och är jämt och ständigt insvept i moln. Det har gjort att New Plymouth-borna brukar säga att : ”När man inte kan se berget så vet man att det regnar och kan man se berget så vet man att det snart kommer att börja regna”... Under vår vandring var det lyckligtvis strålande sol (efter att vi passerat upp ovanför molnen). Det var en omväxlande vandring på cirka 8 timmar t.o.r med alltifrån en kraftigt lutande betongväg till klippklättring. Den mest mentalt jobbiga sträckan var en timmes vandring genom ett område som närmast kan liknas vid att kämpa sig upp för en gigantisk grushög (för varje steg uppåt kanade man ett halvt neråt). 15 minuter från toppen nådde vi kraterglaciären (nästan så att man påmindes om hur den svenska vintern kan se ut, snö är verkligen en bristvara i NZ vid den här tiden på året). Utsikten från toppen var grym och kändes faktiskt värd ansträngningen. Men då visste vi inte att nedstigningen skulle vara ännu värre än vägen upp… Såhär två dagar efteråt har vi fortfarande stora problem att gå normalt på grund av träningsvärken i benen.

Förutom bergsbestigning jobbar vi ju även en del i trädgården hos Eco-Granny. Ogräsrensning, dekonstruktion av lastpallar och frisering av en hibiskus har varit några av sysslorna. Dessutom har vi utrustade med endast en sked och en diskborste rensat husets hängrännor. Vi har också hunnit bada några gånger, både i havet och i en av stans floder. Eco-Granny är en riktig säl (i likhet med K) och verkar bada de flesta dagar som det inte regnar.

Igår deltog jag (läs I) på en träning med stans orienteringsklubb Orienteering Taranaki. Det var en trevlig samling kartnördar som kutade runt i stans centralaste delar. För er frälsta OL-människor kan jag berätta att det rörde sig om hela tre övningar: 1) titta på inritad bana och uppskatta hur lång tid du kommer att ta på dig, spring banan, närmast sin egen gissning vinner. 2) memory-OL. 3) kortkort stafett om tre sträckor.

Häromdan blev vi stoppade av en gammal tant med rullator: ”ARE YOU BROADBAND PEOPLE?”(Hon var tvungen att skrika för att överrösta grävmaskinen strax intill). Det visade sig att hon undrade om vi tillhörde bredbandsgenerationen som nyttjar internet. På gatan där vi träffade tanten (och där hon också bodde) höll man på att gräva ner bredbandskabel. Hon förstod inte varför det skulle vara bra, och ojade sig över att dagens människor hade så bråttom och att allt skulle gå så snabbt. Vi höll med, och skyndade sen vidare till brödaffären.